Född och uppvuxen i Gävle hamnade Lisbeth Iller som 25-åring på en gammal jordbruksfastighet i Hälsingland 1983. Där mötte hon både får och vallhund och ett liv hon ville fortsätta med.

Hur kom det sig att du började använda vallhundar och hur längesedan är det?

– När jag kom till den där gården som stått tom i över 30 år så var det väldigt primitivt, jag fick lära mig allt om djuren och vallhundar den hårda vägen. Mannen jag bodde med var resemontör och hade blivit frälst på får och då skulle man ha vallhund, hade han förstått.

De kontaktade Henry Lätt som var valpförmedlare på den tiden. 

– Så valpen och jag kom ungefär samtidigt till gården.

Lisbeth var ensam mycket då resemontören var ute på vägarna.

– Då när man hade fått en vallhundsvalp så skulle man ju gå på kurs och lära sig valla med den. Jag började någon lydnadskurs i X-läns vallhundsklubb. Det här var 1983 och hunden hade blivit lite drygt året när jag började på kurs med honom. Jag kände direkt att det här med får och vallhund var vad jag ville ägna resten av livet åt. Och det har jag ju verkligen gjort också. För det var ju inte bara någon nyck. Men det har varit en väldigt lång, hård och jobbig väg.

– Men jag har aldrig tvivlat utan jag har känt att det är det här jag vill hålla på med. Ekonomiskt så är det svårt att försörja sig på det. Jag har haft bokföring vid sidan om. Och det var ju så bra för jag kunde sköta bokföring hemifrån. Det var ju ingen som såg hur jag såg ut när jag satt vid skrivbordet om jag satt i långkalsonger. Mellan varven har jag sprungit ut och fixat några lamningar. Så det har passat mig utmärkt. 

Var kommer dina influenser vad gäller träning ifrån idag?

– Det var inte så många som kunde det här i Sverige då, faktiskt på 80-talet. Men det fanns ju de som hade varit i Storbritannien och tittat. Innan jag gick med i klubben så vet jag att Isi Awes hade varit här uppe i X-län och haft en kurs. Alla gjorde så gott de kunde förr i tiden. Men man inser att man kunde inte så mycket egentligen. Jag blev direkt involverad i det här med styrelse och kommittéer i klubben här. För det fanns ju inte så mycket folk. Och så fick vi kontakt med andra klubbar runt om i Sverige. Det var det alltid någon som kanske hade fått hit en instruktör som kunde lite mer. Och så kunde man anmäla sig på den kursen. Och så höll det på.

Vid det här laget hade fårflocken vuxit till 150 tackor och dessutom nötdjur ovanpå det.

– Jag fick jag ju prova mig fram i början. Den stackars hunden skulle dessutom valla in de djur som jag hade. Och varken han eller jag kunde så mycket från början. Men så började man ju gå kurser och förstå vad det gick ut på. Eftersom jag tyckte det här var livet så såg jag till att komma på så mycket kurser jag kunde. Och träna så mycket jag kunde. Jag tyckte jag det var kul att åka och tävla också. Då åkte man runt och fick träffa andra människor och se andra hundar och se hur de tränade sina hundar. Så fick man ju kontakter.

–Mycket influenser från utlandet har det varit. Jag har själv varit i Storbritannien på några resor. Inte så många men 3-4 veckor åt gången. Har bland annat varit hos Julie Hill och Bobby Henderson. Vidare hos Bobby Dalziel. Har också haft turen att kursa för Derek Scrimgeor, Johnny Wilson, Ricky Hutchinson med flera duktiga vallhundshundförare. Där är ju det här med den här praktiska vallningen, om jag får kalla det så. Jag tycker att den är grunden i det hela, att man använder hunden till att hantera djur. Det är det viktiga.

Hur ser du på utvecklingen i Sverige? Har djurhanteringen blivit bättre sedan du började?

– Ja, det är ju jätteskillnad. Idag är det ju en väldigt fin djurhantering och det är ju så det ska vara. Då i begynnelsen så var det väl kanske inte lika bra. Det var stressigare. Hundarna fick springa på mera. Vi hade en annan typ av hundar också. Det var kroppssvallare förut.

– SVaK var också vetgiriga och tog in influenserna från Storbritannien och förstod att utveckla aveln. Men Storbritannien har ett helt annat fårklimat. Man skulle ju önska att man kunde ha 1000 tackor uppe på hillen. Det vore ju underbart. Så hade det varit idag så skulle jag absolut göra som de här unga tjejerna, nuförtiden. Åka dit och jobba. Men det var ju inte att tänka på då.

Har tävlingsverksamheten blivit bättre?

– Ja, både hundar och förare har blivit mycket duktigare. Det är ju stor skillnad. Vi har ju en liten annan typ av hund nu. Då i början hade vi ju bara kroppssvallare. Men så började vi importera lite hundar.

– Sedan kom den här unghundsbeskrivningen som faktiskt var bra. Den gick ut på att man skulle titta på de unga hundarna i så tidigt stadie som möjligt, för att se vilka anlag de hade. Och försöka  utröna hur stor arvbarhet de olika anlagen hade. Därför var genetiker inkopplade, bland annat Lennart Svensson. Vi fick hjälp med att titta på det rent vetenskapligt och då tror jag det hade stor betydelse för vilka hundar som gick till avel. Vi fick in hundarna med mer eye och som hade mer känsla för djuren. De började få ett litet annat arbetssätt.

– Men i jobbet som domare ser jag idag ibland att vallhunden inte är redo för uppgiften, det finns en tendens att man vill komma ut på tävlingar lite för fort. Hundarna är inte riktigt utbildade och de kanske inte riktigt förstår själva vad de håller på med heller. Så den här tävlingsviljan har blivit lite större på bekostnad av grundutbildning och känsla för hundens arbete. Man kanske skulle ha gjort träningen lite omsorgsfullare och tagit in lite svårigheter i träningen. Det är inte bara rakt på en plan yta, utan det är lite skiftande terräng. Man tränar på lite olika djur, en del som är lättrörliga, en del som verkligen måste vara övertygad om att de ska gå. Så att hunden känner sig bekväm i situationen.

Vad vill du se hos en vallhund idag?

– Hämtet tycker jag är väldigt viktigt, att den är en naturlig hämtare. Just det här att den vill söka efter djur. När den står hos mig och tittar och förstår att nu ska jag nog jobba snart. Att den söker av djur och vart kan det finnas djur. Sedan att den anpassar utgången efter vart djuren är någonstans. Att den vill ha kontakt med djuren men den vill inte störa djuren. Och sen komma upp bakom och när den kommer upp bakom så tar den upp djuren. Den visar sig och säger här är jag och nu ska ni gå åt det hållet. Lugnt och bestämt. Ta kontakt med dem och sen börja driva dem. Det är mycket som ligger i hunden. Det är väldigt svårt att lära en hund naturliga utgångar om den inte har fallenhet för det.

Varför ville du bli domare?

– Jag var ju helt såld på det här med vallhund och att hantera djur med hjälp av vallhund. Jag skulle inte ha ett enda får om jag inte hade vallhund. Men jag gillar verkligen fåren också. Det gjorde jag med nöten med, men nu har jag bara får. Jag blev tillfrågad och var kanske lite tveksam från början. Jag tänkte att det kändes som en stor uppgift. 

Lisbeth gick som aspirant, skuggdömde och var med på domarkonferenser och blev en bland SVaK:s första kvinnliga domare 1990.

– Det är intressant. Man får ju se mycket hundar och mycket människor också. Man ser hur både människor och hundar hanterar djur på olika sätt. Allting inte är svart och vitt på något sätt. Det är samspelet som är så fascinerande. Jag tror att det är det som har fått mig kvar i det här. Varenda litet nytt möte mellan en hund och ett får, det är ett nytt möte. När de ska samtala med varandra, när hunden ska säga åt fåret att nu ska du göra det här och fåret ska känna, kan jag lita på den här hunden eller inte? De pratar om starka hundar och svaga hundar och så vidare. Men jag tror att det helt och hållet handlar om att fåren och djuren får förtroende för hunden. Det här läser djuren av väldigt snabbt.

Vad är det som gör att du fortsätter med vallning?

– Jag tycker fortfarande att det är så fascinerande. För alla hundar är olika hundar, och alla möten med djuren är ett nytt möte. Man har någonting att lära sig hela tiden. Det gäller att försöka få fram den bästa möjliga potentialen i varje hund. Vad har den här hunden för grundförutsättningar? Vad har den en bra fallenhet för och vad behöver jag träna mer? För att den ska bli bättre.

– Nu har man fått en ideal bild av hur man vill att det ska se ut. Hur man vill att hunden ska agera. Den ska kunna jobba väldigt självständigt med djuren samtidigt som den ska vara samarbetsvillig och styrbar. Allt det här, att få hundas alla egna anlag att blomma ut, de som är bra. Och att försöka tona ner de eventuella egenskaper som inte är så bra. Det är ju så roligt att jobba med, inte minst unghundar.

Text: Kicki Myrberg