Alex Fyhr är stockholmaren vars vallhundsintresse förde henne både till Skottland och Norge för att nu ha landat på familjegård i Västmanland, med både fårproduktion och träningscenter för vallhundar. Det här är hennes berättelse.
Hur kom det sig att du började använda vallhundar och hur längesedan är det?
Alex Fyhr var tidigt intresserad av hundar och jobbade på ett hundcenter, som verksamhetschef, mitt i Stockholm när hon köpte sin första border collie 2008. Alla varnade henne för rasen berättar hon.
– Det är jättesvårt och de är jättejobbiga, fick jag höra.
Trots råden köpte hon en border collie.
Alex åkte till Lottie Hansson som hade Bobby Dazliel från Skottland på besök och som hade kurs.
– Jag blev så fascinerad över den här manin och möjligheten att kunna kontrollera och samarbeta med de här drifterna som fanns i de här hundarna. Jag tyckte det var skithäftigt, som att det här ska jag göra resten av mitt liv. Det var så det blev. Men jag bodde i Stockholm och hade inga får.
Det var svårt för Alex att hitta någon struktur och stabilitet då hon saknade bra träningsmöjligheter trots att hon gick lite kurser och de första hundarna hade hälsoproblem. Men det mesta ändrades då hon köpte Lass, 2010, en tikvalp från Lottie Hansson.
– Men den tiken började jag förstå vad jag höll på med. Det är hon som har varit basen i allting. Hon är en så egen hund, sjukt envis. Jag har aldrig varit med om något liknande. Inte efter henne heller, vilket är jätteskönt. Trots att hon har haft kullar och sådär.
Skottland och Norge
– Då kom ju den här sidan fram hos mig, att jag inte riktigt kan göra saker och ting halvhjärtat. Så då tänkte jag… Då tar vi kontakt med någon i Storbritannien.
2012 kom Alex Fyhr till Skottland och bodde och arbetade hos svenska Mosse och Lotta Magnusson i 2,5 år, med kortare avbrott. Hon säger att uppgifterna motsvarade en kennelflickas. Hon motionerade deras hundar, skötte pälsar, städade kennlar men var också med paret Magnusson när dom jobbade med hundarna och fåren. Hos deras grannar deltog Alex också i arbetet med fåren.
– Jag åkte över dit för att få lära mig allt. Och något av det jag tyckte var mest fascinerande, var att jag älskade att jobba med hundarna. Det var där jag tyckte att det blev enkelt. När jag väl började fatta det här med hur man tränade dem. Då kände jag så här; jag kan ju valla och fixa med hundarna i timmar. Det fanns ingen stopp.
Lass hade hon med på resan till Skottland. Alex Fyhr hade då insett att all erfarenhet från hundcentret i Stockholm verkligen var till nytta även i vallningen:
– Lass skulle väl fylla två år, när jag kom dit. Och då hade jag precis börjat få lite mera förståelse för det här med den kontakten man var tvungen att ha. Eller det man kanske kallar press och release-press. Att man kan ha ett samarbete men ändå vara i kontroll. Det var inte hundraprocentigt, men jag hade börjat förstå det lite innan. När jag kom till Mosse och Lotta. Då blev det så här… Aha… För jag hade jobbat vardagsmässigt med det, hela tiden.
På hundcentret i Stockholm hade Alex Fyhr arbetat i många år med att få hundar i stora grupper att fungera tillsammans.
– Du lyssnar, du går bakom mig. Du är lös, du kommer på inkallning. Jag var ute och gick med en massa hundar. Uppfostrade, höll kurser och man kan säga att det som jag förstod om vallningen var det här med kontakten, den här press-frihet-press. Det gjorde jag redan i vardagen. Jag är den lugna och trygga föraren och har en del kontroll och bestämmanderätt över hunden. Men att jag också kan ge tillbaka när hunden väl lyssnar.
Bättre självförtroende
Efter tiden i Skottland behövde Alex ett nytt arbete och fick kontakt med Jaran Knive i Norge. Där var hon bara ett par månader men fick med sig en viktig lärdom. I Alex arbetsuppgifter ingick att träna vallhundar. Där fanns en akilleshäl som Alex fick hjälp med av Jaran.
– Jag har haft och har fortfarande jättedålig självkänsla och självförtroende i förhållande till att träna hund. Jag har haft en otrolig prestationsångest. Även om det är bättre nu.
Hos Mosse och Lotta Magnusson hade Alex fått en del uppdrag att träna hundar.
– Så ville Mosse att jag skulle visa honom den här hunden. Det gick ju typ inte. Då fick jag panik. Då gick jag en två timmar lång promenad istället.
Hos Jaran Knive hände samma sak, han ville att Alex skulle visa hur hon tränade en av hans hundar och det låste sig direkt för henne.
– Då var det faktiskt Jaran som bara sa lite så här fint; jag har anställt dig. Jag har sett dig träna hund. Så jag vet att du är tillräckligt duktig.
– Han var den första som fick mig att tro lite mer på mig själv. Då hade jag inget svar på tal, jag som alltid kan prata. Jag bara okej, och så gick jag in. Och så tränade jag. Så började det egentligen. Att jag började känna lite mer självförtroende. I förhållande till att träna andras hundar.
Att Alex Fyhr idag tycker att hon är rätt duktig på att träna unghundar tackar hon också Lass för.
– Hon var ingen lätt nybörjarhund, men jag kände att jag tvungen att få det till att fungera.
När Alex var på väg hem efter sejouren hos Jaran Knive blev hon uppringd av Jon Sand i Norge. Jon Sand är en legend i Norge och har en gård tillsammans med hustrun Torunn. De har bedrivit fårproduktion sedan 1960-talet och har sedan starten också haft ett stort intresse för vallhundar. Sonen Arne Sand driver en gård bara 6 kilometer från barndomshemmet och på dessa bägge gårdar erbjöd Jon Sand Alex Fyhr anställning. Där kom hon att stanna i 2,5 år.
Jon och Torunn Sand hade förutom fårproduktion och hunduppfödning också ett boende för personer med olika svårigheter i livet, på gården.
Alex fick delta i det mesta av arbetet på gården men också på sonen Arne Sands gård.
Nya fårerfarenheter
– I Norge var det ju lite annorlunda. För fåren i Norge och Sverige är annorlunda än de i Storbritannien. Fåren där svarar på hund på ett helt annat sätt. Våra svenska och norska får är mer hanterade. Man jobbar med hundarna och oss människor, mycket närmare djuren. Man har dom inne på vintern och fodrar dom på ett annat sätt. Så fåren blir lite avstängda för hundens inverkan. Fåren har inte samma flyktdjursbeteende som i Storbritannien. Så då förstod jag att hundarna lätt får lite frustration.
– Jag fick en annan del av får- och bondelivet i Norge.
Under tiden hade Alex Fyhrs pappa funderat på en familjegård inte så långt från Stockholm. Av en slump hörde en av Alex barndomsvänner av sig till henne, som då fortfarande var i Norge.
– Hon skickade en länk på en gård. En gammal getgård. Och sa kolla vilken fin gård. Hon visste ju om att vi letade. Och jag bara, men herregud. Det är en stor gård. Det var ingen liten fjantgård.
På vinst och förlust skickade Alex länken till sin pappa och skrev; ”om du köper den här gården. Så flyttar jag hem och blir bonde”.
Och så blev det. Alex flyttade hem till gården och hade ett antal vallhundar i släptåg. Sedan 2017 har gården utökats med mer mark och ett samarbete har etablerats med en annan fårägare i närheten. Idag har de gemensamt cirka 230 tackor varav Alex äger 60 stycken.
Var kommer dina influenser vad gäller träning ifrån idag?
– De grundar sig väldigt mycket i och med att jag var hos Mosse och Lotta från starten, och jag tänker flera andra personer i Storbritannien. Jag har kikat på många väldigt duktiga förare. Kevin Evans till exempel, när han tränar och jag har pratat väldigt mycket med honom. Man ser och kollar vad han gör.
Vi behöver egentligen inte säga så många namn men människor som är de som har varit med från början. De har alltid varit där i bakgrunden och jag har tittat mycket på dem. Det var naturligt.
– Idag skulle jag säga att något som är otroligt viktigt för mig är de människor som ger av sig själva. Det finns inte bara en väg till Rom.
Grunden press-release-press
Alex säger att bastanken hon fått med sig från Storbritannien är en bra grund, press-release-press, på ett positivt sätt.
– Idag upplever jag att många har svårt att sätta press på sin hund, de tror att det skadar relationen med hunden om man är för bestämd eller bråkar. Jag upplever att det är tvärt om, att det finns en enorm trygghet i att ha den relationen där hunden litar på mig som förare och vad den får och inte får göra. Det blir ingen spändhet och man vågar tillåta hunden göra mer saker, för man vet att vad som än händer är man i ett läge av kontroll då man kan få kontakt med sin hund trots de starka instinkterna.
Alex är noga på att betona att när hon säger ”på ett positivt sätt” så innebär det ju att man först försöker komma igenom hunden, när man får ett uns av avslappnande och kan släppa pressen så lär sig hunden att när den ger upp och lyssnar så får den valla och får då också hjälp av att hamna mer rätt och med bättre attityd vilket ofta skapar en förståelse för hunden och den blir mer samarbetsvillig.
– Det är olika på olika hundar hur mycket man behöver göra men även en mjuk och väldigt snäll hund mår bra av att lära sig press. Det bygger styrka i hunden och att den tål att man går emot hundens naturliga vilja.
– Om man tittar på mina egna valpar eller unghundar så om jag vill ha deras kontakt eller om jag vill att de ska komma på inkallning eller om jag till exempel vill att de ska sluta med någonting. Då ser jag till att jag kommer igenom det. Att jag får igenom det jag vill. På ett sätt som de faktiskt förstår.
Träna och uppfostra hund – två olika saker
Alex Fyhr tycker att det är så stor skillnad på att träna hund och uppfostra hund.
– För mig är det två helt olika saker. Att uppfostra hund skapar relation. Att träna hund skapar en annan typ av relation men det skapar inte alltid tillit.
Alex Fyhr vill ha så mycket kontroll som det bara går. Om hennes hund blir rädd för någonting, så vill Alex att den väljer henne. Hunden ska alltid välja henne, för tryggheten finns där. Alex är superkonsekvent med detta redan från valp-stadiet. I alla vardagssituationer när valpen blir otrygg, vill fly, eller för den delen har en bestämd åsikt, ska den välja henne.
– På det sättet får jag en väldigt stark relation och då kan jag göra vad som helst vallningsmässigt, när vi väl kommer dit. Grunden för samarbetet är lagd.
Vad vill du se hos en vallhund idag?
– Då tycker jag att något av det viktigaste är att de har viljan att hämta djur. Det andra kan du lära dem. Det är ganska svårt att få en hund till en bra utgång, en naturligt bra utgång, om den inte har det från början. Och då menar jag viljan att söka djur. Titta efter djur. Hämta djur. Det är inte det att de behöver vara perfekta på något sätt. Men de ska viljan att komma upp till djuren och viljan att trycka djuren.
– Vi kanske har 500 djur som ska flyttas från en äng. Har jag en hund som bara ligger på flanken där ute, och verkligen inte trycker. Det går inte.
Hur ser du på utvecklingen i Sverige? Har djurhanteringen blivit bättre sedan du började?
Alex säger att med tanke på det hon hört om hur det var förr i tiden så har det blivit bättre, generellt är djurhanteringen bättre. Men hon har en oro över att man plockar bort hundens vilja att arbeta i ivern att göra rätt.
Alex Fyhr håller en hel del kurser och ser där en brist, många kan inte läsa djuren i förhållande till hundens egenskaper.
– De försöker med en viss typ av lydnad. De flyttar hunden och sådana saker. Men hunden kan inte aktivt själv välja att trycka på de här djuren. Eller lösa situationer. För att hundarna är väldigt lydnadstrännade. Det här är en så svår balans tycker jag. För att man måste ju ha en lydig hund. Alla hundar vallar inte alltid. Och den utvecklingen tycker jag är lite farlig. Men hur ska man lära ut det? Det är en svårighet som jag ser det.
Då behöver människor som saknar erfarenheter titta på det ur ett annat perspektiv. Där folk jobbar på riktigt, på stora djurflockar, tror Alex.
– Man måste kanske se det rent praktiskt. Och då pratar vi inte om 30-40 tackor. Utan då pratar vi om stor terräng med stora flockar av djur. Skogsbeten. Fjäll.
Har tävlingsverksamheten blivit bättre?
– Jag har bara varit engagerad i den de sista åren. Jag tycker nog kanske att vi försöker. Själv försöker jag ha en väldigt avslappnad attityd till tävlingar. Vilket kan vara svårt ibland. För det är dyrt att tävla. Och man blir besviken när saker och ting händer. Men just det här att inte skylla på något annat utan faktiskt ta det som, att vi var inte på samma planet idag. Jag och djuren, jag och hunden. Jag och domaren eller vad det nu kan vara.
Ibland är det inte till min fördel. Ibland är det tvärtom.
Det finns ett förslag från Tävlingskommittén om att låta utlandsregistrerade hundar delta på våra inofficiella tävlingar, på dispens. Vad tycker du om det?
Det tycker jag är ok, även om jag inte förstår hur dom ska få plats. Det ju så stort tryck på att få tävla.
Vad är det som gör att du fortsätter med vallning?
Att träna hundar för att använda dem i jobbet. Och få dem att bli bättre på det. Det tycker jag är jätteroligt. Jag tycker det är skitkul när jag kan lösa ett problem där jag ser att hunden också förstår… Att höja och stärka hundens sidor och få den att lyssna. Det tycker jag är kul. Det är jätteroligt att träna unga hundar, också. Att se dom ta de här första att stegen, när det blir som man säger i Storbritannien; It’s broken on sheep, när hunden börjat lyssna, mitt ibland fåren.
Text: Kicki Myrberg