Ulf Eng är domare i SVaK, men också en stor vallhundsälskare.
Idag bor han i Skaraborg och har en liten besättning får, till
husbehov. Det här är hans berättelse om hur det hela började
och vad han tänker om dagsläget.

Hur kom det sig att du började använda vallhundar och hur länge sedan är det?

– 1979 skaffade vi vallhund. Vi hade tjurar på gården där jag bodde. Och vi tyckte det var lite häftigt med vallhund. Så då skaffade vi en hund till tjurarna. Min dåvarande flickvän hade den hunden. Jag var ju med och insåg storheten i det hela. Min egna hund skaffade jag 1982.
Pierre Frick var vår mentor på den tiden och han bodde inte så långt ifrån oss.

Pierre Frick och Ulf Eng blev sedermera goda vänner. De höll kurser tillsammans och åkte mycket, bland annat till Norrland och i Finland och höll kurser där.

– Det var inte riktigt strukturerat som det är idag. Ingen klar plan på hur man skulle träna hundar. Vi lekte oss fram lite grann. Pierre hade massor av idéer. En del tog jag väl åt mig, men en del sa jag nej till, det kan inte funka.

Tiken som Ulf köpte 1982 var inte gammal när hon upptäckte fåren, kanske 4,5 månader berättar Ulf. Då hade paret köpt lite får för att träna på.

– Hon upptäckte dem, vi bodde lite högt uppe på en backe. Hon såg fåren där nere och gjorde en jättefin båge och hämtade fåren. Den dagen blev jag frälst! Jag insåg hur mycket det finns i dom.

Efter det blev Ulf Eng rejält biten.

– Jag sov i vallhund och vaknade i vallhund. Jag drömde om vallhund. Jag var uppe klockan fem på morgonen och prövade olika saker. 

Men redan då lärde sig Ulf en läxa.

– Jag övertränade henne och hon slocknade. Jag fick börja om igen. Det var väl då jag började inse att man inte kan bära sig åt hur som helst. Man var tvungen att lugna ner sig och låta åren komma med tassarna. Som Pierre alltid sa, ”ett år på varje tass”. Det stämmer väldigt bra.

Hur ser du på utvecklingen i Sverige? Har djurhanteringen blivit bättre sedan du började?

– Absolut, utan tvekan!

Ulf tycker att man idag lägger mer fokus på att hundarna ska lyssna ordentligt. Och vara följsamma på ett annat sätt. I början så lät man dom köra mycket efter eget huvud.

Har tävlingsverksamheten blivit bättre?

– Jag tycker absolut att tävlingsverksamheten har blivit bättre. Nu klarar ju förarna av att styra sina hundar. Man behöver inte gå jättelångt tillbaka i tiden. Våra hundar kunde inte flankera en gång. Det fanns ju de där hundarna som kom in utifrån. Som hade naturliga flanker. Men det var inte många. Nu avlas det på ett lite annat sätt också. Vi avlar på hundar som kan flankera. Som kan ta det lugnt med djuren. De slappnar av lättare ihop med djur.

Det finns ett förslag från Tävlingskommittén om att låta utlandsregistrerade hundar delta på våra inofficiella tävlingar, på dispens. Vad tycker du om det?

Jag är ju för tävlingsverksamheten och mångfalden. Jag tycker att de kan få tävla.

Var kommer dina influenser vad gäller träning ifrån idag?

– Vi har ju jättemånga duktiga svenskar som håller på idag. De är ju i världsklass.
De skulle kunna klara sig bra ut i Europa. Många av dem har ju kurser. Jag vet att många av dem är inspirerade av Mosse Magnusson och Jonas Gustafsson till en viss del. Det är väl därifrån mycket influenser kommer. 

Ulf nämner också en domarkonferens hos Kevin Evans.

– Jag får ju säga att han är otroligt duktig. Läsa hund och träna hund. Jag vet inte om jag har sett någon kille köra så skickligt som han gör.

Summan av de här influenserna gör att Ulf Eng fortfarande är nyfiken.

– Jag vill ju gärna pröva mig framåt. Jag är fortfarande väldigt nyfiken på vad som funkar och inte funkar. Jag har sett hur andra gör och behandlar sina hundar. Och hur de kan få sina hundar att flankera ordentligt till exempel. Jag har försökt lite på egen hand.
Nu i år har jag gått kurs för Mossa Magnusson. Lyssnade lite på hans idéer. Jag är inte dum på det viset.

Vad vill du se hos en vallhund idag?

– Jag vill att de kan flytta djur. Både kunna hålla ihop gruppen och flytta dem framåt. Inte bara flanka utan de ska även ha ett tryck på dem. Nötvallningen är ett jättebra exempel på det. Det finns så många hundar som inte klarar att flytta djur. Men det hänger mycket på vad du har för djur själv. Och vad har du för kunskap? Hur mycket låter du hunden trycka? Många är livrädda och trycker bort hundarna så fort de trycker lite. Det funkar inte på nöt. Du måste hålla ett visst tryck på dem.

Därför var Ulf Eng oerhört glad att han fick vara med och döma SM i år. 

– Då fick jag verkligen se det på allvar. Det är ju en lite svårare tävling. Det är längre avstånd och lite trögare djur kan det vara. Då ser man verkligen de här hundarna som kan hålla ihop gruppen. Samtidigt som de trycker utan att de springer för livet. Det är ju en konst det där. Om du är skicklig så kan du träna hunden så att den förstår skillnaden på nöt och får. Så att den trycker lagom på får och lagom på nöt. Det är inte alla hundar som har det.

Varför ville du bli domare?

– Vi åkte ju ut mycket och hade kurser och sånt där jag och Pierre Frick. Och intresset stegrade sig hela tiden. Det var ett naturligt steg i det hela. I och med att vi hade mycket kurser så såg vi också mycket hundar. Jag tyckte nog ganska tidigt mig se vilka hundar jag tyckte om. Och hur de skulle bära sig åt och så där. Det var inte många domare heller som åkte ut.

Med tiden blev Ulf Eng också engagerad i Tävlingskommittén, där han satt i många år. Han säger att det spretade en hel del i domarkåren på den tiden. Han lärde känna Larry Jones som också satt i tävlingskommittén under den här tiden, och dom blev goda vänner.

– Dom kallade oss för torpederna i TK, säger han med ett skratt. 

– Jag vill nog säga att vi hade Vallhundsklubbens bästa för ögonen hela tiden. Och Larry kan man inte anklaga för att han jobbade för egen sak någon gång. Han hade ju förslag som kelpien (Larry arbetade själv med working kelpie) absolut inte hade nytta av. Utan snarare tvärtom. Vi jobbade bägge två på det där. Vi tog in domare, vi sparkade domare. Vi fick mycket skit. Men det var kul, den tiden också.

– Jag tycker ju om att döma. Kelpiemästerskapen har jag fått äran att döma i många år. Det är i tre dagar i rad. Förra året hade dom dessutom ordnat ett VP på nöten. Så det blev fyra dagar på raken där. Och jag får säga att jag kände likadant där. Fan att det inte var en dag till!

Ulf Eng tycker det mesta runt tävlingarna är positivt.

– Det är kul, man får se så mycket hundar och träffar mycket folk. Sen har jag ju varit med så länge också. Jag vågar stå för vad jag tycker och känner. Det händer alltid något nytt som man får fundera över. Och det är det som är roligt också.

Under SM dömde Ulf Eng tillsammans med en engelsman och det uppskattade han.

– Vi kom ju fram till att vi såg samma saker men vi värderade det lite olika. Det tycker jag är vitsen med två domare. De har sina åsikter och de står för dem bägge två. Det var väldigt inspirerande och vi pratade mycket på kvällarna. Det var riktigt kul. Så får jag chansen gör jag det gärna igen. 

Vad är det som gör att du fortsätter med vallning?

– Jag tycker ju väldigt mycket om hundar. Den senaste hunden jag har, till exempel, den tog jag när den var tre år. Den har jag fått lära om en hel del. Han hade väldigt mycket egen vilja. Jag har verkligen fått anstränga mig för att komma så pass långt som jag har nu. Jag vill inte säga att jag har den i min hand än riktigt. Han börjar närma sig kan man säga. Och det är ändå roligt att forma till någonting som kanske har blivit lite felformat från början. Det är fortfarande en utmaning. Och min fru älskar ju också hundarna här. Som tur är, så vi kan hjälpas åt. 

Fotnot: Pierre Frick och Larry Jones som nämns i texten är legendarer inom Vallhunds-Sverige men är bägge inte längre med oss.

Text: Kicki Myrberg